mats deland
centrum för forskning om internationell migration
och etniska relationer, Stockholms universitet.
Svenska myndigheters hantering av andra världskrigets
krigsförbrytare
» In English.
» noter (klicka
på notsiffran).
De allierade var väl underrättade om de förbrytelser som tyskarna
och deras förbundna, såväl den rent nazistiska maktapparaten
som polisen och den reguljära krigsmakten, gjorde sig skyldiga till under
andra världskriget.(1) Tidigt blev
det ett krigsmål att ställa
de
skyldiga inför rätta. Företrädare för nio ockuperade
stater kungjorde 1942 en gemensam deklaration om att de som samarbetade med ockupanterna
skulle straffas. På brittiskt-amerikanskt initiativ tillsattes samma år
en krigsförbrytarkommission. Den fick namnet United Nations War Crimes Commission,
UNWCC (Sovjetunionen avstod från deltagande, eftersom de inte tilläts
ha en delegerade för var och en av de 16 sovjetrepublikerna). Den 30 oktober
1943 kungjordes den så kallade Moskvadeklarationen, som sedermera ständigt
skulle upprepas i allierade propagandasändningar till axelmakterna och de
ockuperade länderna:
Wer immer als Mittäter oder Anstifter an
Kriegsverbrechen, Massenmord oder Hinrichtung schuldig ist, mag er Offizier,
Soldat oder Mitglied der NSDAP sein,
die drei alliierten Mächte werden jeden Schuldigen bis in den letzten Winkel
der Erde verfolgen und vor seinen Ankläger bringen, auf dass Gerechtigkeit
geschehe.(2)
I enlighet med Londonöverenskommelsen från
den 8 augusti 1945, inrättades
en internationell militärdomstol med syfte att döma de huvudansvariga.
Nürnbergrättegången 1945-46 följdes av ytterligare tolv
följdrättegångar 1946-47. Samtidigt genomfördes en lång
rad lokala rättegångar, kopplade till koncentrationsläger, mord
på krigsfångar och civil gisslan. Fram tills det rekonstruerade tyska
domstolsväsendet övertog ansvaret för beivrandet av nazistisk
terror och krigsförbrytelser, dömde i de tre västmakternas (Storbritannien,
Frankrike och USA) ockupationszoner 5 025 personer, varav 806 till döden.
Av de dödsdömda avrättades 486. De fängelsedömda, även
de som dömts till livstids fängelse, släpptes snart, de sista
1957-58. Av de drygt nio tusen krigsfångar som släpptes från
Sovjetunionen 1955, överlämnades en grupp framför allt koncentrationslägervakter,
på villkor att de skulle sättas i västtyska fängelser.(3)
Till dessa kom 5 358 tyskar som dömdes i
Polen, samt ett okänt antal
i Jugoslavien och Tjeckoslovakien. I övriga förut ockuperade länder
var antalet dömda tyskar ganska litet (240 i Holland, 75 i Belgien, 85 i
Danmark, 87 i Luxemburg, 81 i Norge). I Österrike dömdes 13 607 personer,
varav 43 till döden (30 avrättade).(4)
I dessa
länder var huvudproblemet
kollaboratörer, förrädare och de från den egna befolkningen
som hjälpt de nazistiska förbanden med deras brott.
Sveriges del av denna process blev i allt väsentligt åskådarens.
Trots att nästan 150 000 personer anlände som flyktingar i världskrigets
slutskede, verkar inget organiserat samarbete ha inletts med det internationella
rättsmaskineri som hanterade krigsförbrytare. Som historikern Heléne
Lööw konstaterade i den enda systematiska genomgång som hittills
gjorts från akademiskt håll av Sveriges hantering av andra världskrigets
förbrytelser, har endast en person utvisats av det skälet (till Norge,
1948).(5)
Här finns ett dubbelt forskningsintresse. Å ena sidan handlar det
om att få reda på hur många personer med ett krigskriminellt
förflutet som anlände till Sverige, och hur de kom hit, dels om att
utreda vilken behandling de fick. Tillsammans kan de frågeställningarna
bilda underlag för en avvägd värdering av regeringens och svenska
myndigheters hantering av frågan. Eftersom identifiering av krigsförbrytare
aktualiserats ett flertal gånger långt fram i tiden bör undersökningen
föras fram till nutid.
Den första frågan blir då hur många av de personer som
vistades i Sverige vid krigsslutet som var, eller senare blev, efterlysta för
krigsförbrytelser eller kollaboration. Det finns idag källor i Maryland,
USA, i de tyska arkiven i Ludwigsburg och Bundesarchiv Berlin-Licherfelde, samt
i Yad Vashem-arkivet i Jerusalem, samt i Wiesenthalcentret i Los Angeles, som är
ordnade efter personnamn. Liknande uppgifter finns även i Ockupation Museum
i Riga, Lettland, samt i det estniska Nationalarkivet i Tartu och det Historiska
museet i Talinn (i Estland arbetar för närvarande, som bekant, en historisk
kommission som utreder de brott som begåtts i landet under olika makters
ockupationer). Vidare finns en omfattande litteratur. Dessa uppgifter kan organiseras
i ett datoriserat register och jämföras med de uppgifter om anlända
flyktingar som finns i Socialstyrelsens och Statens utlänningskommissions
arkiv. Detta är en ytterst tidskrävande uppgift, men den är nödvändig
för att en heltäckande uppfattning ska kunna uppnås. Till viss
del kan en koncentration ske till de personer som redan vid anländandet
uppmärksammades, eller som senare har blivit föremål för
säkerhetspolisens intresse, men det är inte troligt att svenska myndigheter
haft fullständig överblick. Även de svenska medborgare som på olika
sätt ingick i den nazistiska maktapparaten, antingen på östfronten
eller i våra grannländer, ingår naturligtvis i undersökningen
redan på det här stadiet.(6)
En andra frågeställning handlar om
på vilken väg dessa
personer kom till Sverige. För det första är det hög tid
att presentera en framställning av den högerextremistiskt organiserade
flyktingsmuggling som förekom. Vi förfogar för närvarande
endast över fragment, framforskade i andra sammanhang.(7)
Material från
säkerhetspolisens arkiv bör kunna komplettera dessa upplysningar. En
annan flyktväg erbjöds av den trafik på de baltiska länderna
som organiserades av den svenska militära underrättelsetjänsten.
Denna trafik utreddes till någon del av Sandlerkommissionen, ytterligare
detaljer har på senare år tagits fram av brittisk forskning.(8)
Det bör nu vara möjligt att göra ytterligare material i Försvarshögkvarterets
arkiv och på andra relevanta platser tillgängligt för forskning.
Här finns en omfattande anglo-amerikansk forskning att relatera till, och
en av de viktigaste frågorna är om den militära underrättelsetjänsten
rekryterade personal med krigskriminellt förflutet.
En tredje grupp av frågeställningar
handlar om att utröna hur
medvetna svenska myndigheter var om dessa personers bakgrund. Om svenska myndigheter
alls visste, eller hyste misstankar, hur hanterade de situationen? Här fordras
omfattande genomgångar av material i Socialstyrelsens, Utlänningskommissionens,
Polisens/Landsfogdarnas och ett flertal andra arkiv. Det handlar både om
polisförhör och liknande, och dokument som kan ge upplysning om berörda
myndigheters policybeslut och motiv. Det är rimligt att anta att lokala
variationer kommer att kunna urskiljas. Forskningen ska inte heller begränsas
till den tidsperiod som omedelbart anknyter till världskriget. Det förnyade
intresse för andra världskrigets förbrytare som väcktes vid
Eichmanrättegången, spreds mot slutet av 70-talet och tio år
framåt, från USA till bland annat Sverige. Nu finns en litteratur
som visar hur de olika staterna och rättssystemen (USA, Australien, Kanada,
Storbritannien, Frankrike) reagerade på uppmaningarna från Simon
Wiesenthal själv och från Wiesenthalcentret i Los Angeles.(9)
Här
finns utrymme för att jämföra den svenska behandlingen av ärendet
med hur andra gjort. Ett antal framställningar från Sovjetunionen,
Simon Wiesenthal och andra intressenter föreligger, vilka utretts och besvarats
av svenska myndigheter. I detta sammanhang finns det anledning att också jämföra
den svenska behandlingen av problemet med hur det hanterats i Tyskland (där
Vergangenheitsbewältigung/Vergangenheitspolitik är ett eget vetenskapligt
område). Frågan om krigsförbrytare måste relateras till
det kalla krigets (och så småningom avspänningens) politik.
Här finns anledning att även följa svenska presskommentarer.(10)
noter (klicka på notsiffran för
att komma tillbaka i texten).
1 Richard
Breitman, Staatsgeheimnisse, Die Verbrechen der Nazis – von den
Alliierten toleriert, München 1999.
2 Albrecht
Götz, Bilanz der Verfolgung von NS-Straftaten, Köln 1986,
12; Rena Giefer & Thomas Giefer, Die Rattenlinie, Fluchtwege der Nazis. Eine
Dokumentation, Frankfurt am Main 1992, 17. Översättning: Vemhelst som är
skyldig till krigsförbrytelser, massmord eller avrättningar, han må vara
befäl, soldat eller medlem i det tyska nazistpartiet, kommer de tre allierade
att förfölja intill jordens minsta skrymsle, och föra honom inför
rätta, så att rättvisa kan skipas.
3 Götz, Bilanz, 22-29. Om antalet dömda i Sovjetunionen och i av Röda
Armén ockuperade områden, se Manfred Zeidler, Stalinjustiz contra
NS-Verbrechen, Die Kriegsverbrecherprozesse gegen deutsche Kriegsgefangene in
der UdSSR in den Jahren 1943 – 1952, Kenntnisstand und Forschungsprobleme,
Dresden 1996. I den brittiska zonen dömdes fram till 1947 även krigsförbrytare
inför kanadensiska militärdomstolar.
4 Götz,
Bilanz, 30-31.
5 Heléne Lööw, ’Swedish policy towards suspected war criminals,
1945-87’, i Scandinavian Journal of History, Vol 14:2 (1989), 152. Lööws
framställning bygger till stor den på den så kallade Sandlerkommissionens
tredje, hemliga rapport.
6 Som
journalisten Bosse Schön
konstaterar i sin bok Där järnkorsen
växer, Ett historiskt reprotage, Stockholm 2001, 172, 193, var svensk
polis ointresserad av att följa upp även erkännanden om krigsförbrytelser
så sent som i början av 1960-talet. Till samma slutsats kom den
tyske forskaren Hans Werner Neulen för 16 år sedan, i boken An deutscher
Seite, Internationale Freiwillige von Wehrmacht und Waffen-SS, München
1985, 167.
7 Holger
M. Meding ,Flucht vor Nürnberg? Deutsche und österreichische
Einwanderung in Argentinien 1945-1955, Köln 1992; Harly Foged, Henrik Krüger,
Flugtrute Nord, Nnazisternes hemmelige flugtnet gennem Danmark, Lynge 1985.
8 Lööw, ’Swedish Policy’,
147; Tom Bower, The Red Web, London 1989.
9 T
ex James E. McKenzie, War Criminals in Canada, Calgary 1995.
10 Norbert
Frei, Vergangenheitspolitik, Die Anfänge der
Bundesrepublik und die NS-Vergangenheit, München 1996, 234-235; Götz,
Bilanz, 89.
|
deltagare
» Hem
» Relaterade
länkar
___________
 » Ladda
hem:
Mats Deland, "The Swedish-Latvian Relief Committee, German-Baltic
and Swedish Intelligence and Impact on the Reception of War Criminals
in Sweden". Publicerad i Latvijas Vesturnieku Komisijas Raksti
11. sejums, Riga
2004.
» Ladda
hem:
Mats Deland, "‘allo ‘allo eller varulvar? Nazisterna
runt Sveriges (inte särskilt) hemliga armé. |